Efter en helg på landet i annan miljö, annat tempo återvända jag hem. 

Tillbaka till stallet för första gången utan Er. I början kändes allt som vanligt. 

Som att jag i vanlig ordning skulle hämta in tanterna. Jag mockade ur hennes Box och önskade att jag fick göra så varje dag resten av mitt liv. 

Regnet öste ner och Ramona väntade ute i hagen. När hon hörde min röst kom hon gnäggandes i full trav, först! 

Hon som alltid kommit bakom dig. Hennes bästa vän. 

Vi skyndade in i stallet och värmde oss med ett täcke. Det var så tyst och ensamt! 

Vi borsta, promenera och beta. Allt i vanlig ordning. 

Jag försökte stänga av, bara köra på. 

Men när jag står där med öppen dörr borstandes på min älskade häst stannar tiden. Ramona stannar tiden. 

Luften blir tung och saknaden så total. 

Då smyger Ramona upp precis brevid mig och lutar försiktigt sitt huvud mot mitt bröst. 

Hon saknar och sörjer också! 

Vi står där stilla och förmedlar våra tankar till varann. För tillfället finns ingenting annat. Vi två- samma tanke- samma hjärta! 

Jag hör henne och jag känner hur hon finns där för mig. Hur jag finns där för henne. 

Min fina fina häst. Allt är inte som vanligt  och kommer aldrig mer bli. 

Men mitt i sorgen står vi ihop.

Mitt i allt bär du mig som så många gånger förr. 

Jag älskar dig för evigt! ❤️

Känslorna är avstängda och tankarna tomma. 

Jag vågar inte tänka vad detta innebär, hur ont det gör, hur ensamt det är för min älskade älskade vän. 

Hon var den vackraste och stoltaste av alla världar. En svart skönhet som alltid höll huvudet högt. 

Med bestämda, energiska steg mötte hon livet. Och med bestämda, energiska steg gick hon sitt sista möte tillmötes. 

Hon utstråla styrka och fick in i det sista känna sig stark. Slippa känna sig nerputtad i rang, slippa känna sig orkeslös, slippa känna sig svag. 

Min bild av henne i morgonljuset sitter för evigt fastetsat. Stark, vacker och fri. Betandes utan täcke och bara njöt av stunden. 

På hennes rygg bär hon sin älskade och  tålmodigaste matte. 

Hon som aldrig gav upp, hon som alltid fanns vid hennes sida. Hon som klarade av att ta beslutet för hennes skull. 

För att hon skulle slippa lida. 

Nu är sorgen total för min vän. Hålet är som djupast, saknaden som störst. 

En bit av hennes hjärta kommer alltid ha försvunnit med hennes älskade svarta vackra häst. 

Tack för allt du gav oss! Tack för att vi fått vara en del av ditt liv. 

Du är för alltid saknad ❤️ 

Vila i frid älskade älskade vän! 

Och där är jag nu. 

Har startat min träning. 

Inser själv att jag har varken råd eller tid med ett gymkort. 

Jag vill inte lämna Lova mer och jag vill inte ta av Monis tid. 

Därför kör jag ett eget hemmaplock. 

Startat 100 armhävningar på 30 dagar, plankan 1 min varje dag och 150 squats på 30 dagar. 

Jag är helt ostrukturerad men känner att jag inte kommer orka göra mer varje dag. Dessa övningar kan jag göra m Lova sittandes framför mig och de går relativt snabbt. 

Idag sprang jag 5 km. Promenera lite och jogga lugnt. Rundan tog 36 min. Sååå nöjd med mig själv. Att jag orkade 😊 

Målet m löpningen blir 1 mil innan Lova fyller 1 år. 

Utöver detta tänker jag på maten och får slåss mot mina matbegär konstant. 

Jag rider dessutom ordentligt och ser till att inte bara åka häst utan göra saker som tränar min kropp. 

Jag hoppas detta ger resultat. 

Vi började som varandras motvikter men ju fler år som gått desto mer har vi vuxit samman. 

Det finns bara en som känner mig utan och innan. Som vet alla de mindre stolta stunderna som jag haft och delat alla de lyckliga. 

Du är den jag ringer först och du är den som känner mig bäst. 

Vi kan bara vara en hel dag m barnen sedan en hel kväll i stallet utan att egentligen orka prata eller träffa någon. Bara vara och ändå känna att det varit underbart med varandras sällskap. 

Vi pratar med varandra via telefon, sms, IRL flera gånger än jag ens vågar skriva här. Och ändå har vi mer att berätta. 

Det finns ingenting som vi inte berättar för varandra och det jag säger om dig vet du redan sedan innan och likadant åt andra hållet. 

Jag är fortfarande förvånad att folk tror att de skulle få ett annat svar från mig än från dig. 

Att de ens kan tro att något jag gör skulle ske bakom din rygg. 

För mig är det så naturligt att våra band är så starka att alla runtomkring borde känna det. 

Men jag inser ju längre tiden går att vår vänskap är unik. Det är få som i vuxen ålder har en vän som är lika viktig som ens egen familj. 

Vi har burit varandra genom de tyngsta stunderna, ringt varandra i förtvivlan mitt i natten, delat tusen galna och dumma upptåg. 

Oavsett vilka stormar som blåst runtomkring oss, vilka människor vi integrerar med, vilka intriger som råder håller vi ihop. Allt som sägs har vi redan pratat tusen ggr med varann. 

Jag tänker ibland på om något skulle hända dig. Det skulle vara värsta tänkbara. Vem skulle då bära mig genom sorgen? Vem skulle då stå vid min sida? 

Jag är så tacksam att vi har varandra och människor runtomkring oss byts ut men vi står alltid kvar vid varandras sida.

Min allra bästa bästa vän ❤️