Efter en helg på landet i annan miljö, annat tempo återvända jag hem. 

Tillbaka till stallet för första gången utan Er. I början kändes allt som vanligt. 

Som att jag i vanlig ordning skulle hämta in tanterna. Jag mockade ur hennes Box och önskade att jag fick göra så varje dag resten av mitt liv. 

Regnet öste ner och Ramona väntade ute i hagen. När hon hörde min röst kom hon gnäggandes i full trav, först! 

Hon som alltid kommit bakom dig. Hennes bästa vän. 

Vi skyndade in i stallet och värmde oss med ett täcke. Det var så tyst och ensamt! 

Vi borsta, promenera och beta. Allt i vanlig ordning. 

Jag försökte stänga av, bara köra på. 

Men när jag står där med öppen dörr borstandes på min älskade häst stannar tiden. Ramona stannar tiden. 

Luften blir tung och saknaden så total. 

Då smyger Ramona upp precis brevid mig och lutar försiktigt sitt huvud mot mitt bröst. 

Hon saknar och sörjer också! 

Vi står där stilla och förmedlar våra tankar till varann. För tillfället finns ingenting annat. Vi två- samma tanke- samma hjärta! 

Jag hör henne och jag känner hur hon finns där för mig. Hur jag finns där för henne. 

Min fina fina häst. Allt är inte som vanligt  och kommer aldrig mer bli. 

Men mitt i sorgen står vi ihop.

Mitt i allt bär du mig som så många gånger förr. 

Jag älskar dig för evigt! ❤️