När orden inte räcker till
Livet går som i dimma. Tiden tickar på och för varje sekund går vi lite lite framåt. Framåt och förbi det jobbiga. Framåt och förbi med saknaden som vår eviga följeslagare.
Känslorna är avstängda och tankarna tomma.
Jag vågar inte tänka vad detta innebär, hur ont det gör, hur ensamt det är för min älskade älskade vän.
Hon var den vackraste och stoltaste av alla världar. En svart skönhet som alltid höll huvudet högt.
Med bestämda, energiska steg mötte hon livet. Och med bestämda, energiska steg gick hon sitt sista möte tillmötes.
Hon utstråla styrka och fick in i det sista känna sig stark. Slippa känna sig nerputtad i rang, slippa känna sig orkeslös, slippa känna sig svag.
Min bild av henne i morgonljuset sitter för evigt fastetsat. Stark, vacker och fri. Betandes utan täcke och bara njöt av stunden.
På hennes rygg bär hon sin älskade och tålmodigaste matte.
Hon som aldrig gav upp, hon som alltid fanns vid hennes sida. Hon som klarade av att ta beslutet för hennes skull.
För att hon skulle slippa lida.
Nu är sorgen total för min vän. Hålet är som djupast, saknaden som störst.
En bit av hennes hjärta kommer alltid ha försvunnit med hennes älskade svarta vackra häst.
Tack för allt du gav oss! Tack för att vi fått vara en del av ditt liv.
Du är för alltid saknad ❤️
Vila i frid älskade älskade vän!
Kommentarer
Trackback
