Vatten över huvudet
Dessa dagar när allt bara är totalt kaos. Jag avskyr att säga det men trots att jag älskar bebistiden och familjelivet så står vissa dagar över mitt huvud.
Idag var en sån dag när jag kände att jisses jag orkar inte med.
Lillan hade en kämpig dag och jag lyckades inte klura ut vad som var fel så hon har skrikit av ilska 😞
Linn sätter sig på tvären och när jag blir irriterad skuldbelägger hon sig själv och säger Jag ska vara snäll!
Men hon är ju snäll världens snällaste. Jag pratade med henne idag om hur man är när man är snäll. Får du bli arg om du är snäll? Får du säga ifrån om du är snäll? Hon hade väldigt bra koll om vilka rättigheter hon har och det var skönt att höra.
Jag förklara att om jag säger åt henne är det för att ibland väntar folk på oss och de kan bli ledsna om de får vänta för länge. De kanske har tider att passa till annat och känner sig oviktiga om vi ej kommer i tid.
Hon förstår och vet alltid saker sen länge.
Den knepigaste frågan var kan man vara för snäll?
Vi prata länge om det då snäll alltid är något bra för Linn men i min värld kan en för snäll människa bli överkörd.
Du måste kunna säga ifrån men vad du än ska säga måste det sägas med kärlek ❤️
Linn hade dans idag. Första gången. Då ska föräldern vara med vilket jag var och Lova och Matilda 😳
Lova vägra samarbeta så jag fick gå ut och Tilda fick agera stöd till Linn.
Linn vill inte fortsätta och jag vet precis varför.
Hon ville ha mig där och återigen tog Lova mig. När inte mitt stöd fanns där blev hon osäker och situationen kändes inte rolig 😢.
Det var trångt och supermycket folk och Lova skrek konstant. Jag blev vresig och stressad och en usel mamma.
Hemma fick jag knappt ihop maten och Tilda som såg fram emot tjejmys fick sitta ensam m chipspåsen i soffan. Linn fick migrän och jag fastna med en supertrött Lova i sovrummet som vägra somna.
Så idag kände jag att det blev för mycket. Idag kände jag att jag inte klarade av mitt föräldraskap.
Vilken himla tur att jag får en ny chans imorgon igen ❤️
En vädjan
Jag har 3 underbara barn. De har brunt hår och bruna ögon som glittrar när de ler.
Tilda min äldsta är en riktig spelevink som älskar att leka. Ett socialt proffs som fyller sina dagar med kompisar. Hon är morgontrött och tar gärna sovmorgon. På kvällen innan hon somnar säger hon ALLTID Godnatt jag älskar Er.
Hon är ambitiös och vill alltid göra sitt bästa. Vara oss till lags och går gärna hem direkt från skolan för att hon saknar sina systrar och oss så mycket.
Linn min mellantjej har en vilja av stål. Hon gillar inte förändringar utan tar gärna tid på sig när något nytt händer.
Hon är en riktig mammagris och när hon ska sova lindar hon alltid armarna runt min hals och viskar Jag älskar dig oändligt mycket.
Hon har en kämparglöd få förunnat och värnar om varje djurs rätt att vara lycklig.
Den lilla med de bruna ögonen som följer mig var jag än går. Som skiner upp som en sol när vi pratar och busar med henne.
Hon vill vara nära och gnugga panna mot panna när hon ska somna.
Jag förstår att du har bråttom ibland och att dina tankar är iväg på annat när du kör hem efter en jobbig arbetsdag. Du kanske har jobbat sent eller fortfarande jobbar.
När jag kör hem från stallet på en krokig snöbelagd väg så kör jag inte långsamt för att reta dig.
Du kanske inte vet att längs denna väg ligger en ridskola med barn och en ridslinga där du behöver rida över vägen 2 ggr.
Vägen lutar lite vilket gör att du hasar om den är för isig och du kör för snabbt.
Jag vill komma hem till min familj igen. De behöver mig!
Och jag vill att du och de andra som rör sig i trafiken också får komma hem oskadda.
Därför snälla bli inte irriterad och kör i baken på min bil.
Blinka inte med helljusen och försök köra om.
Vägen är alldeles för krokig och mötande bilar genar gärna över körfälten för att slippa sänka farten.
Jag tappar fokus på min körning och jag har inte råd att inte komma hem.
Min lilla väntar på mat och de andra vill alltid säga Gonatt innan de somnar.
Låt oss vara rädda om varandra i trafiken och lära oss att behärska våra temperament.
I bilarna runtomkring sitter det inte idioter utan mammor, pappor, systrar, bröder, barn, mormödrar osv.
Snälla en vädjan låt oss alla kunna finnas för dem vi älskar ❤️
En liten bit av dig
När man uppnått min ålder finns det en hel del sår i själen som aldrig läker.
En gång i tiden hade jag en underbar valack. Han var bara 4 år och vi kämpade ihop några år innan jag blev tvungen att se att hans kropp inte orkade med.
Jag saknar honom så och han var en sån fantastisk häst!
Ikväll när jag prata med en vän gick jag in och tittade på hans sportdata.
Jag brukar göra så när sorgen tränger sig på. Där står mitt namn som ägare och på något sätt känns han nära.
Men för första gången upptäckte jag något otroligt.
Viggo hade exakt samma födelsedatum som min äldsta dotter.
Även om sorgen finns där så blev jag lycklig över detta.
Det känns som att han på något sätt finns med i henne nu. Som ett tecken i min sorg att han är närvarande.
Fina fina häst, jag längtar tills den dag vi ses igen ❤️
Ett plus ett blir ❤️
Jag är en riktigt bebismamma. Sömnbrist och upplåshet till trots är jag en riktig bebismamma. Jag älskar att ha bebis. Känna bebisdoften, bära dem nära, första kontakten och följa varje litet framsteg de gör.
Dessa små mirakel är helt fantastiska och när Lova drar på smilbanden och ögonen glittrar stannar tiden.
Jag älskar tom deras behov av mig, att få finnas till och ge allt av mig själv. Många känner en frustration över det egna jaget, att inte få sova och att bli styrd av någon annan.
Jag älskar tom det. Bebistiden är så närvarande och så rätt.
Med första barnet var jag så ivrig att hon skulle utvecklas att jag glömde njuta av nuet. Oron var ständigt där. Gör jag rätt. Utvecklas hon som hon ska?
Jag vaktade på henne och ogillade att dela med mig henne till andra.
Med andra barnet flöt allt på och jag hade stenkoll på sömn och mat. Henne behövde jag aldrig vakta på för hon släppte aldrig mig.
Men livet blev nytt med att samspela mellan två barn. Jag kämpade mig blodig att båda skulle ha det bästa och när tvåan sov pysslade jag och åkte pulka med ettan.
Jag hade fullt sjå att finnas 100% för båda. Dagarna var proppade med badbesök, utflykter, öppna förskola osv.
Så kom nu lilla trean. All min prestige är borta. Eftersom de andra är lite äldre är det som att börja om igen.
Jag har inget intresse att bevisa att jag är en van småbarnsmamma. Jag har inga ambitioner att göra mitt föräldraskap perfekt.
Men jag älskar varje liten bit av det. Jag älskar att fastna i flera timmar med Lillan och bara "prata" med henne.
Att ligga på golvet och mysa med henne.
Och för varje minut hon blir äldre saknar jag den minut som varit. Jag vill insupa varje lite bebissekund.
Det finns så många föräldrar som lever för sina barn och tänk så rätt de gör. För denna "tuffa" småbarnstid går snabbt över och lämnar spår av saknad.
Denna gång är så mycket bättre. Jag är inte skärrad, inte orolig och inte vaktig.
Jag bara flyter med och har genom åren lärt mig lita på deras egen kapacitet.
Hon kommer säga till om något inte känns bra. Och ingen i min närhet kommer skada min baby oavsett om de delar mina åsikter eller inte.
En annan härlig sida som trebarnsmamma är att jag kan säga ifrån om det är något som känns fel. Jag kan säga ifrån och folk respekterar det.
Tydligen har jag nu så mycket kunskap att jag vet vad jag pratar om.
Det är lustigt eftersom jag aldrig känt mig så färsk och nybliven som nu.
Ett barn är omvälvande, två barn är fantastiskt komplett men tre barn det är mäktigt!
Det finns en anledning att smileyshjärtat innehåller en 3:a ❤️
Att lyfta blicken högre
Min mamma har alltid präntat in hårt i mig att man ska visa respekt för de som är äldre.
Uppfostran har alltid varit viktig och hon har väglett oss genom det sociala samspelet med bravur. Det har varit en trygghet för mig att veta hur jag ska uppföra mig i olika sammanhang.
Men ändå trots den kunskapen väljer jag att emellanåt gå emot strömmen.
Jag försöker att alltid vara trevlig mot folk men jag tar ingen skit. Oavsett ålder har man inte rätt att trampa på andra.
Jag köper inte saker bara för att någon har högre "rang" än mig. Utan jag ifrågasätter och forcerar folk att visa att de har belägg om jag tycker något är tveksamt.
Jag vet att detta skapar en del irritationer. Särskilt när det kommer till doktorer, lärare och veterinärer.
Jag vet inte hur många gånger som jag har mött en slapp doktor el veterinär som försöker vifta bort mina barns eller djurs sjukdomar.
Jag märker hur dålig respekt de har innan jag bemöter dem med kraft och motstånd. Hur de plötsligt kan vända och börja jobba på riktigt när de märker att jag inte kommer ge mig.
Vad är det för fel på samhället att det ska behöva vara så här? Och vem slåss för dem som inte slåss för sig själva?
Det är alldeles för lätt att köra över någon som inte gör sig hörd. Alldeles för lätt att tro att man vunnit för att motparten inte basunerar ut sin åsikt.
Men om vi stannar upp och försöker tänka på vad vi orsakar den andra. Känns vinsten verkligen som en vinst då när någon blivit sårad? När någon känner sig bortglömd och trampad på?
I vårt samhälle finns det ett fåtal människor som hela tiden gör bra saker utan att säga ett knyst. Utan att hävda sig själv. Dessa människor är guldkorna.
Guldkorna som glimmar bland all jord. Om vi inte stannar upp kommer vi inte hitta dessa.
Då kommer vi bara köra på och trycka ner dem i jorden.
I oktober bytte Ramona stall. Vilket innebar en extrem vånda för mig. Jag älskade vårt gamla stall men med Lova påväg blev det inte hållbart.
Jag är så tacksam att det blev så bra. Det är så fantastiskt fint folk som varje dag tar in och ut min lilla häst. Som varje dag ser henne och ger henne en stund av kärlek.
Aldrig har en negativ kommentar fällts att min tid är begränsad m 3 små. Och alltid ser de till att jag tryggt kan koppla av att hon har det bra.
Dessa två är riktiga guldkorn som förtjänar all respekt. De viger sina liv åt att våra hästar ska må bra.
Varje dag tror jag att de också möter stressade människor som glömmer bort deras insats. Människor som tappat känslan för andra.
Därför lär jag inte mina barn att visa respekt för de som är äldre. Utan jag lär dem att visa respekt för dem som förtjänar respekt.
De behöver inte göra sin röst hörd men de ska veta att det alltid är okej att säga ifrån.
Respekt sitter inte i ålder och auktoritet utan i hjärta och själ.
Stjärnor
Idag satte jag stjärnor på vår tröskel innanför vår ytterdörr.
Jag och Daniel är ansvarsfulla och väluppfostrade människor. Detta medför att vi lägger stor vikt i att våra barn ska vara likadana. Vi är båda medvetna hur vi vill ha det och struktur är viktigt. Så viktigt att vi ibland glömmer att våra barn är barn. Att vi ofta kräver mer av dem än vad de är villiga att ge.
Vi gör inte detta för att de ska fylla våra behov utanför att vi tror på dem. Vi vet vilken fantastisk kapacitet de besitter. Och vi vet att de är duktiga, skötsamma och ansvarsfulla.
Men ibland blir påminnelserna och tjatet kring uppfostran som en ond cirkel. Vi kan hitta utveckling och förbättring i allt och tillslut gör vi inget annat än fostrar.
Just nu med hjälp av lite sömnbrist har vi fastnat där. Frustrationen av att inte alltid orka gör att vi kräver mer av dem än vad de är redo att ge.
Vi är så upptagna med att anse att de ska respektera oss så vi glömmer att respektera dem.
Det är lätt att säga att Linn är påverkad av sin lillasyster. Att hon sätter sig på tvären, får utbrott pga avundsjuka på Lova.
Men om sanningen ska fram så påverkas vi vuxna mest. Att få ihop familjen med nya förutsättningar.
Det är VI inte Lova som påverkar Linn. Hon älskar sin lillasyster men hon kan inte förstå varför vi ändrats. Det är inget hon bör förstå heller. Men däremot vi. Vi måste ta ansvar för hennes tillvaro och förstå att hennes agerande är ett rop på en bekräftelse att hennes roll är oförändrad. Hon är fortfarande vår älskade, viktiga busunge. Det är de båda.
Vi håller på att skapa vårt hem till en plats där våra äldsta döttrar har det tufft. Där de inte vill vara...
Därför har jag nu satt stjärnor på vår tröskel. För att vårt hem ska vara en stjärnplats. En plats där våra barn alltid ska respekteras, vara våra stjärnor som är viktigast av allt. I vårt hem ska de alltid känna sig älskade och det ska vara en plats där de kan koppla av. Där kraven från utsidan får stanna på utsidan. Här är de accepterade och bäst precis som de är.
Med ny visdom och insikt!
Lycka!
Så självklart tågade du in i våra liv. Två veckor för tidigt och ett kilo lättare än dina systrar.
Du har lagt beslag på platsen närmast mamma. Eller snarare på mig.
Ligga själv är inte riktigt din grej utan du föredrar att sova på mitt hjärta.
Där ligger du tryggt och nöjd.
Dina systrar är så lyckliga att du kommit och kan inte få nog av dig. Precis som vi.
Lilla underbara mirakel! Vilken lycka att vår familj utökats med ännu en fantastisk varelse.
Saknaden...
Plötsligt dyker känslan av dig upp eller så besöker du mig i mina drömmar.
Lyckan är så total och allt är så levande.
Men du finns inte där. Har du någonsin funnits där?
Det känns avlägset och jag kan inte sluta att hoppas att du en dag kommer tillbaka. Att du en dag bara står där som att du alltid varit självklar.
Troligtvis kommer jag inte vara redo att ta emot dig men troligtvis kommer lyckan tvinga mig ändå.
Men mest troligtvis av allt kommer det aldrig att ske.
Jag saknar dig!!
Ett sista adjö
Jag har skilt mig. Efter rader av påhopp, bilder jag inte önskat, åsikter som sårar och berör har jag bestämt mig för ett avslut.
Det kan kallas naivt att stöta bort hemska saker men jag kallar det för självbevarelsedrift.
Jag vet att djur plågas, att våldtäkter sker och att det finns rasism i olika skalor. Men jag vill ändå inte se mänsklighetens kalla själ. Jag vill gärna tro att det finns hopp och att människor ändå är goda. Att vi ändå sträcker fram en hjälpande hand när någon är i nöd oavsett hudfärg, kön, läggning eller åsikter.
Jag tycker att det är bra att folk står upp för rättigheter men jag blir så illa till mods över de som kallt försvarar en våldtäkt, djurplågeri eller rasistiska åsikter.
För min egen del kan jag hantera att folk föredrar en annan hårfärg eller hudfärg än min. Det är så livet är, det är inte roligt men så är det. Men när jag tänker på mina flickor blir jag mörkrädd.
Senast igår läste jag om en person som jag känt länge som propagerade för svenska traditioner och ville se fler lintottar. Detta var ingen åsikt som jag ville veta. Det är inte hela världen men det berörde mig, sårade mig.
Jag vill också bevara våra traditioner och jag vill också att samhället ska fungera för oss som bor här. Men några lintottar kommer inte jag bidra med och hur ska de med dessa åsikter veta att
mina barn är fostrade precis som deras. Att mina barn också ska bära de svenska traditionerna vidare och också har rätt till detta land precis lika mycket som deras barn trots att mina barn har brunt hår och bruna ögon.
Viktigast av allt hur ska jag kunna få mina barn att förstå detta när dessa personer finns?
Därför orkar jag inte scrolla i min newsfeed och se bilder av plågade djur, propaganda för negerbollens bevarande eller kampanjer för att kvinnor ska få vara kvinnor utan att våldtas.
Skrivna ord är så lätta att slänga ur sig i luften i skyddet bakom sin skärm. Utan att se sårade blickar eller tänka vad det kan innebära för andra levande varelser.
Jag jobbar dagligen med värdegrunden. Jag lär våra barn att visa respekt mot andra oavsett kön, etnicitet, läggning eller person.
Jag lär dem att klappa istället för att slå, att alla får vara med och glädjen i att göra saker ihop.
Var tar värdegrunden vägen i samhället sen?
Det är lätt att ursäkta sig med att man gillar djur men... Eller att man inte är rasist men...
I mitt arbete finns inte något sådant! Jag kan inte ursäkta mig med att jag gillar barn men... Om ursäkten finns där har något redan gått fel.
Så adjö kära Facebook det var roligt i cyberrymden men det är roligare här hemma med min familj med kärlek och omtanke utan upprörda känslor över människors oförstånd.
Jag kämpar på med mina ekologiska val, värnande om djur och att skapa en bättre medmänskligare generation.
Våra nummer ett!
Jag minns när jag som tonåring insåg att mina tankar, grubblande och känsloregister inte var något unikt. Att det fanns flera miljoner tonåringar som tänkte och grubblade som jag. Mina insikter var något som andra kläckt för länge sen.
Det knäckte mig. Känslan av att vara unik tonades sakta ner och mitt storslagna självförtroende fick sig en törn.
Länge var min övertygelse att jag kunde hitta insikter som ingen annan gjorde. Min förmåga att analysera sönder och samman saker hade redan skett.
Mina tårar var redan fällda och mitt skratt hade redan skrattats.
Det var förkrossande men sakta ur denna insikt började en medvetenhet växa.
En medvetenhet att livet inte behöver vara så förbaskat unikt. En medvetenhet att ensam inte alltid är starkast.
Bredvid mig hörs små tunga andetag. Ett litet bröst som höjs fridfullt upp och ner.
Från första stund när en liten barnkropp läggs på ditt bröst är ensamheten aldrig längre något alternativ.
Ensam kommer aldrig mer vara starkt.
Det är så lätt att glömma sig. Det är så lätt att ryckas med i vardagslivet och glömma de bruna små ögonen.
Men det är då det är dags att stanna upp och andas. Då är det dags att påminnas om vad som är viktigast vad som är värt att strida för.
I min glömska låter jag föräldrarskapet vara något passivt. Jag låter vardagsstressen styra mig.
Men nu har jag stannat upp och bestämt mig för att inte alltid vara tillgänglig för andra utan att vara tillgänglig för min familj.
Det har blivit ett sånt legalt begrepp att man blir galen på sina barn och att fritt berätta hur jobbiga de kan vara. Så legalt att man glömmer de bruna ögonen och man glömmer att andas och tänka.
Vi föräldrar är alltid skyldiga till våra barns uppväxt. Barnen får rasa och de får bli fly förbannade. Men inte vi, inte på dem.
Vi får sätta gränser men vi får inte göra vår ilska på dem legal. När frustrationen stiger får vi andas och väga våra val.
Jag hoppas att mina tankar inte är unika på något sätt utan att vi är så många som det går som lägger ner våra telefoner, tyglar våra humör och försöker ge barnen det de verkligen behöver.
En trygg, välbalanserad uppväxt som nummer ett i våra liv.
Inte bara små fötter trippar.
I den här familjen är det inte bara barnen som vill sova hos oss. Här lyfter vi vuxna gladeligen in dem själva eller kryper ner och sover hos dem.
Samsova har aldrig varit eller är något som stör mig.
Tvärtom! En liten varm hand som stilla vilar mot min arm eller små fötter som kilar in under täcket. Tunga andetag som vilar tryggt bredvid mig. Det är bland det bästa jag vet.
Livet kräver att vi behöver vara ifrån våra barn så mycket. På något sätt känns det som att vi kan ta igen mycket av vår missade tid på natten. Att närheten tankar dem fulla med kärlek.
Jag tror inte på att barn blir osjälvständiga eller osäkra av att samsova.
Tvärtom jag tror att de får så mycket de behöver att de inte behöver söka det senare i livet. Att de bygger upp en trygghet och lugnt kan sova vid mig med vetskapen att jag alltid finns där.
De slipper vakna och få känslan av att jag är borta. Liksom jag behöver försvinna från dem dagtid i det vardagliga livet.
I den här familjen tassar inte bara små fötter på natten.
Den eviga oron
Det är något som händer när du får barn. Oavsett vad alla säger och oavsett hur väl man lyckas ta föräldrarrollen så är det något som händer när du får barn.
I ett vingslag byts ditt liv ut mot något viktigare.
Det är lustigt hur en oro börjar gro från den stund som du får veta att lilla pyret bosatt sig i din mage. Hur denna oro kommer att följa dig genom livet och hur du helt plötsligt får lära dig att tampas med situationer du aldrig förr trodde fanns. Det kan vara så simpelt men ack så krångligt.
Oftast är denna oro överdriven och enbart ett utslag av föräldrarrollen. Men så finns det tillfällen när du sakta börjar inse att det kanske finns en grund för din oro.
Du iakttar, tänker, försöker bortse men inser sakta att allt för mycket faller på plats. Allt för mycket sker om och om igen.
Då måste du helt plötsligt avväga om du ska agera eller avgöra om tiden kan läka.
Om du tror att ditt barn inte är som alla andra sätter du en evig stämpel om du utreder? Har samhället för lätt att hitta fel som inte behöver finnas?
Föräldrarrollen är komplex och alltid ett prov utan MVG.
Det är något som händer när du får barn. Livet fylls av så mycket mening att det kan vara svårt att förstå.
Att ha svaret på allt...
Älskade älskade barn.
Om jag bara visste att jag kan garantera att all din oro och ängslan aldrig kommer slå in.
Du tittar på mig med stora ängsliga ögon och säger: - Mamma tänk om jag blir ensam när jag blir stor? Om jag inte hittar någon som vill ha mig?
Min försäkran att vi alltid kommer finnas här för dig räcker inte till. Du är låångt klokare än vi någonsin kan förstå.
Du kräver ärliga svar, inga tafatta försök att lugna.
Jag ser dig i ögonen och säger bestämt att du inte kommer bli ensam. Du säger:- Det kan inte du veta.
Hur ska jag kunna förklara för dig att ibland känner man sig ensam fast man är omgiven av vänner och familj? Att ibland hittar man ingen att dela sitt liv med? Att ibland händer saker som kan ta dina nära ifrån dig?
Jag kan inte förklara det och därför samlar jag all min mammakrafft. Tittar dig i ögonen och säger:- Jo det vet jag för att jag är din mamma.
Du börjar förstå att livet är något större och det skrämmer dig. Du är rädd för tjuvar, för att det ska börja brinna och att det ska hända oss något.
Det börjar bli dags att släppa taget och det skrämmer dig.
Men älskade älskade barn jag lovar dig att jag kommer stå bakom dig när du prövar dina vingar. Och jag kommer inte släppa taget förrän du är redo att flyga.
Du fattas mig!
Jag saknar dig!
Det finns så mycket som du skulle upplevt med mig. Så många stunder som du fattas mig.
Du skulle varit där när mina barn kom till världens, sett dem växa upp. Du skulle lyckligt sett mig finna min livskamrat och liksom förr kärleksfullt förmanat och stöttat mina val i livet.
Jag saknar dig!
Du skulle tagit emot oss på landet och badat med barnen i havet.
Hjälpt mig med mitt val av hus.
Du skulle hållt min mamma lycklig och utmanat mig och mina syskon att prestera mer.
Jag saknar dig!
Du skulle fört mig fram till altaret och tårögt hållt tal på mitt bröllop.
Du skulle förstående hjälpt mig med min häst och oj vad många gånger du skulle ruskat på huvudet åt min dumdristighet.
Du skulle lärt mina barn åka slalom och kanske tagit med oss på resor.
Jag saknar dig!
Varför höll inte din kropp och varför fick vi inte behålla dig?
Älskade pappa, jag saknar dig sååå!
I denna ljuva sommartid
Nu är våra vinterhagar stängda och min största vånda börjar. Sommarbetet!
Med en häst som är känslig mot gräs (läs fång) är sommaren ett evigt pysslande och avvägande.
Råden och åsikterna är många och tänk om det vore så enkelt att det fanns en universallösning på problemet.
Jag kan försäkra att jag läst det mesta om fång allt från personliga åsikter, veterinärers utlåtande, forskning från SLU osv.
Jag kan allt om kort stressat gräs, dåliga soliga dagar, kraftigt bete, inbetning och fruktaner. Vilka foder som innehåller socker. Vilka som har snabb upptagna sockerarter resp långsamma.
Många utanför kan också mycket. En del med förlegad kunskap, en del med ny forskning, en del med teoretisk kunskap och en del med egen erfarenhet.
Åsikterna är många och som orolig fångägare vacklar man fram och tillbaka.
Men sanningen är den att jag och Monis har campat i 14 år. Fång skulle vara så enkelt om det bara fanns en lösning rakt upp och ner för alla hästar. Om det bara fanns en orsak.
Men tyvärr är det inte så. Jag måste lita på att jag känner min häst och lita på mina instinkter.
Jag kan inte bara enkelt sätta henne i en sandhage för jag måste ta hänsyn till hennes välmående. Visst skulle hon klara somrarna i sjukruta och box men inte lycklig.
Man gör inte enkla lösningar för sig själv när det gäller sjuka familjemedlemmar. Man gör allt för att deras liv ska kännas så normalt som möjligt så de fortfarande ska vara lyckliga. Så deras liv fortfarande ska vara värdiga.
Man kan vara rädd men man måste ändå ta risker för att vinna.
Det finns tusen råd för fång men jag brottas inte bara med det. Jag brottas med Monis vikt, hålla magen i harmoni, hennes hunger men framför allt att hon ska vara lycklig oavsett årstid.
Därför tackar jag för alla råd men hoppas nu att de avtar. Detta är min och Monis resa så som det alltid varit och jag kan försäkra Er att jag bara tänker på hennes bästa! För hon är allt för mig!!!
Liten
Minns ni känslan när man var liten och fick somna på soffan?
Tunga ögonlock som tillslut faller ihop. Sakta glider man bort från alla röster och ljud.
Kanske vaknade man till när man blev buren och omstoppad i sängen men ögonen öppnades inte. En svag smekning över pannan och sedan sov man fridfullt vidare.
Minns ni?
Pain is only weakness leaving the body!
Vi har en fnurra på tråden jag och lilla hästen.
Vad jag än hittar på blir det fel och säckar med frustration. Vi jobbar åt totalt olika håll.
Dagens övning gav ett brutet revben istället för spricka.
Varför kan hon inte bara för en endaste gång vara lite foglig? Antagligen tycker hon likadant om mig.
Till Onsdag ska jag avstå ridningen sedan ska jag rida, rida och åter rida!! Jag ska rida tills en orkan kan storma under hennes hovar och jag sitter kvar ändå!
Skam den som ger sig!!!
Jag med och du med.
Förlåt lilla snälla häst att jag blev så arg på dig när JAG ramlade av igår.
Tyvärr verkar det som att jag besitter samma humör som mina döttrar. När det inte går min väg blir jag tjurig och rasande.
Anklagande skyllde jag på dig och ärligt så var du lite osjysst. Men ännu ärligare så klantade jag mig som red utan sadel och tappa balansen.
Men glatt ovetande mumsa du gräs i hagen efteråt.
Jag däremot vaknade med jordens nackspärr och spenderade dagen på akuten. Fastlåst i en nackkrage och order att ligga blixtstilla på en brits i 7 h.
En rejält sträckt vänster nackmuskeln och sprucket revben blev dagens skörd.
Ridförbud 2 veckor framåt så nacke och revben hinner läkas.
Förlåt lilla häst att jag blev arg men nu får faktiskt du också säga förlåt!
Hästhelg i goda vänners lag.
I helgen har vårt hus stått tomt.
Danne har roat sig med några kompisar i Rättvik och jag och tjejerna passade på att åka till min kompis Helena.
Hon har en gård i Skinnskatteberg med fokus på främst hästar.(www.losatyglar.se) Sedan bor det två hundar och en katt där också.
Hon är ganska nyinflyttad där och efter att haft henne i Skåne tidigare är det härligt att ha henne lite närmare.
Jag och flickorna har ätit gott, pysslat med hästarna, tittat på bäverhyddor, och slappat.
Flickorna red också på Helenas lilla gotlandsruss, Tingeling. Bedårande och en pigg liten dam som bara vill göra rätt.
Tilda älskade henne och klarade av sin första avramling i helgen. Tårar till trots satt hon upp snabbt igen och var mycket mån om att Tingis skulle få extra godis efteråt så hon inte skulle bli ledsen.
Med gråten i halsen förkunna hon högt att nu är det bara 99 ggr kvar innan hon blir en bra ryttare.
Det man inte har i huvudet får man ha....var då?
Klockan 07.30 fick jag ett sms från ett okänt nummer på min mobil som löd:
Har du tappat ett bankkort? Jag har ett med ditt namn på. Återfås mot beskrivning.
Jag läste smset flera gånger och förstod ingenting. Tills jag tog upp min plånbok och upptäckte att mitt VISA kort saknades.
På vägen till jag jobbet tankade jag på Jet stationen i Upplands Väsby och jag antog att personen i fråga hade hittat mitt kort på marken. Måste fallit ur när jag skulle lägga tillbaka det i plånboken.
Jag ringer upp denna otroligt vänliga och hederliga människa som frågar vilken bank jag har samt var jag trodde att jag tappat kortet. Det hela stämde bra och han hade hittat det på JET macken.
När jag sa: - Vilken tur att du såg det. Låg det på marken? Får jag till svar: - Nej det satt kvar i automaten!!!
Ehh snacka om att känna sig dum. Jag undrar verkligen i vilken backe jag är på väg utför.
Och ännu mer var jag kommer landa.
Med en flaska vin sm tack åkte jag skamset men tacksam iväg och hämtade mitt kort.
