Så blir allt stilla. Barnen iväg på fotbollsmatcher. Huset är tyst.
Jag sätter mig vid datorn och ska försöka plugga.
Tårarna bara kommer. Värken i magen är nästintill outhärdlig.
För en stund går jag sönder.
Det är så många runtomkring som sörjer dig. Du är så älskad! Så många som har rätt till sin sorg. Jag försöker bara överleva detta. Kan inte tänka på mina egna behov. 

Igår satt jag i din box med tårarna rinnandes. Tyst viskade jag förlåt!
Förlåt för att jag har satt ett datum, förlåt för att jag inte kan laga dig, förlåt för de gånger jag blivit frustrerad eller irriterad på dig.
Förlåt för att jag inte räcker till!

Du sänkte ditt huvud och höll det försiktigt vid mig. Försiktigt satte du mulen vid min kind och blåste varm luft.
Hur ska jag kunna leva utan dig?

Så många gånger som du burit mig, så många gånger som du visat vägen. Du är inte min bebis, du är inte min vän. Du är min ledsagare och själsfrände.

När jag hämtade dig på Åby och vi landade hemma på Hagby lovade jag dig att du aldrig skulle behöva byta hem igen.
Vägen har varit krokig, utmanande och bitvis kämpig men vi höll ihop. Så många hinder och rädslor vi arbetat bort. Så mycket förtroende och tillit som vi byggt upp. Vi höll ihop och vi har kämpat för varandra.

Det finns inget jag känner att jag missat eller borde gjort. Jag vet att tiden är inne. Men tårarna bara rinner. För en stund går jag sönder.