Jag minns när jag som tonåring insåg att mina tankar, grubblande och känsloregister inte var något unikt. Att det fanns flera miljoner tonåringar som tänkte och grubblade som jag. Mina insikter var något som andra kläckt för länge sen.
Det knäckte mig. Känslan av att vara unik tonades sakta ner och mitt storslagna självförtroende fick sig en törn.
Länge var min övertygelse att jag kunde hitta insikter som ingen annan gjorde. Min förmåga att analysera sönder och samman saker hade redan skett.
Mina tårar var redan fällda och mitt skratt hade redan skrattats.
Det var förkrossande men sakta ur denna insikt började en medvetenhet växa.
En medvetenhet att livet inte behöver vara så förbaskat unikt. En medvetenhet att ensam inte alltid är starkast.

Bredvid mig hörs små tunga andetag. Ett litet bröst som höjs fridfullt upp och ner.
Från första stund när en liten barnkropp läggs på ditt bröst är ensamheten aldrig längre något alternativ.

Ensam kommer aldrig mer vara starkt.
Det är så lätt att glömma sig. Det är så lätt att ryckas med i vardagslivet och glömma de bruna små ögonen.
Men det är då det är dags att stanna upp och andas. Då är det dags att påminnas om vad som är viktigast vad som är värt att strida för.
I min glömska låter jag föräldrarskapet vara något passivt. Jag låter vardagsstressen styra mig.

Men nu har jag stannat upp och bestämt mig för att inte alltid vara tillgänglig för andra utan att vara tillgänglig för min familj.
Det har blivit ett sånt legalt begrepp att man blir galen på sina barn och att fritt berätta hur jobbiga de kan vara. Så legalt att man glömmer de bruna ögonen och man glömmer att andas och tänka.
Vi föräldrar är alltid skyldiga till våra barns uppväxt. Barnen får rasa och de får bli fly förbannade. Men inte vi, inte på dem.
Vi får sätta gränser men vi får inte göra vår ilska på dem legal. När frustrationen stiger får vi andas och väga våra val.

Jag hoppas att mina tankar inte är unika på något sätt utan att vi är så många som det går som lägger ner våra telefoner, tyglar våra humör och försöker ge barnen det de verkligen behöver.
En trygg, välbalanserad uppväxt som nummer ett i våra liv.