I den här familjen är det inte bara barnen som vill sova hos oss. Här lyfter vi vuxna gladeligen in dem själva eller kryper ner och sover hos dem.
Samsova har aldrig varit eller är något som stör mig.
Tvärtom! En liten varm hand som stilla vilar mot min arm eller små fötter som kilar in under täcket. Tunga andetag som vilar tryggt bredvid mig. Det är bland det bästa jag vet.
Livet kräver att vi behöver vara ifrån våra barn så mycket. På något sätt känns det som att vi kan ta igen mycket av vår missade tid på natten. Att närheten tankar dem fulla med kärlek.
Jag tror inte på att barn blir osjälvständiga eller osäkra av att samsova.
Tvärtom jag tror att de får så mycket de behöver att de inte behöver söka det senare i livet. Att de bygger upp en trygghet och lugnt kan sova vid mig med vetskapen att jag alltid finns där.
De slipper vakna och få känslan av att jag är borta. Liksom jag behöver försvinna från dem dagtid i det vardagliga livet.
I den här familjen tassar inte bara små fötter på natten.