Ramona är halt och jag har åkt på en hopplös feber som vägrar ge sig.
Det är en mycket underlig hälta min lilla pålla drabbats av och varken veterinär eller hovslagare förstår vad det är som händer.
Hon följer inte något typiskt mönster så det är lite knepigt att klura ut vad det kan vara.
Vi har besökt kliniken. Röntgat, bedövat och karvat efter hovböld.
Inget resultat. Skelettet fint, ingen hovböld och fortfarande smärta på utsidan av hoven.
Monis är dock glad ändå. Jag är rörd in i själen över vad tillitsfull hon är.
Vad hon litar på mig och vad fantastiskt att vi har jobbat oss igenom så många av hennes rädslor.
Jag är så stolt över hur tapper hon är och vilken fantastiskt lycklig häst jag fått hjälpa fram.
Det är få som skulle tro mig om jag berätta hur hon varit. Vilka rädslor hon hade och hur illa hon tyckte om folk.
Våra vägar har alltid varit lite krokiga och Ramona har alltid krävt tanke, lugn, tydlighet och fantasi för att få med sig.
Min utveckling och lyhördhet med henne är få förunnade.
Hon och även mina andra djur har verkligen lärt mig att ifrågasätta och lita på min magkänsla.
Älskade lilla hästen nu måste vi bara få rätsida på det här.

Men sakta sakta tycker jag att hon går lite, lite bättre.