Idag är en bra dag, det har jag bestämt.

Arbetsdagen har flytit på bra och efter att varit sjukskriven på hel och halvtid nästan en månad pga kot och seninflammation i handen är jag uppe och jobbar som vanligt igen. Även om handen är svag och värker på kvällarna har jag bestämt att så länge den sitter på MIN kropp så får den stå ut med MITT liv.

Än så länge verkar den ha fattat läget och fungerar tillräckligt bra dagtid.

Ibland är det bara ett MÅSTE att unna sig lite vardagslyx och en av de bästa saker småtjejerna vet är jordgubbar. Så ikväll blir det mys framför let´s dance och jordgubbar.

Tänk vilken lycka en liten ask jordgubbar kan uppbringa :)

Det är något visst med första värmande solen, första jordgubbarna, första grillningen och första färskpotatisen för året. Det är som att de fyller en med liv och glädje. Självklart för att man ska hinna ledsna på det och klaga på värmen sedan.

Jag gillar dock vintern också förutom kylan. Rida på snö på en skogsstig, allt är helt tyst och stilla och världen är helt vit. Hästens vanliga hovklapp dämpas av snön och likt en hägring glider man fram över snön. Eller varför inte galoppera i nysnö på en flåsande häst. Med snön yrande runt omkring sig och känna hur varje muskel i 500 kg hästkropp arbetar.

Alla ni som inte rider. Ni förstår väl vilka livsupplevelser ni missar???

Igår red jag och några hästtjejer på en supermysig runda vid Vallentunasjön. Vi har ett fantastiskt gäng i vårt stall och det är en riktig energikick att umgås med så härligt folk:)

För att göra min dag ännu bättre så hämtade jag ut min nya telefon idag. Efter att varit troget androidanvändare några år så har jag nu gått över till Iphone. Det kommer bli mkt spännande att se hur jag ska lyckas manövrera den. Särskilt med tanke på att jag skulle ta kort med en stallkompis Iphone igår och lyckade knäppa ett X antal bilder på mig själv istället för objektet. Under tiden som jag korkat sa :- Men jag ser bara mig själv juh!!

En av mina mindre brighta stunder.

Det enda lilla orosmomentet på himlen är att Monis inte känns helt ok. Inget man ser som oinvigd men efter att ha haft den lilla damen i 13 år så säger min magkänsla att nått inte är riktigt ok.
Hitintills har det aldrig slagit fel utan det brukar alltid dyka upp något bli mer synligt om jag bara kör på. Jag vill inte vara en nojjig matte men med tanke på hennes fång så har jag inte råd att chansa. Hon är ju det bästa jag har. (Ja resterande djur, barn och karl är också det)
Därför sätts lite försiktighetsåtgärder in. Det är en svår avvägning att se till att hon ska få vara världens lyckligaste häst med ett riktigt hästliv samtidigt som hon inte på några villkor får bli sjuk.
Rädsla när hon fick fång, känslan av att ha hennes liv på ett litet tunt snöre. Det önskar jag ingen.

Nu hoppas vi på vårtrötthet och fortsätter att ha en toppenkväll, för det har jag bestämt!