Just nu kännetecknas mitt liv med högt tempo. Det är högt tempo på jobbet, med barnen, kompisträffar och djuren. Jag stressar som en gnu mellan olika stationer under dagen och är så fruktansvärt trött på kvällen att jag knappt kan kallas människa ännu mindre mamma.
Självklart så är det extra mycket i Daniels liv oxå så att vi kan slåss om minuterna ihop. Eller nä inte ihop snarare att vi vill ha samma tid men till olika saker.

Mitt i all denna stress står två små underbara tjejer.

Linn, världens lilla argbigga, har nu skrikit på dagis i 3 månader i sträck. Hon vill INTE vara där. Det är frustrerande att hon inte ger sig. Så klart har hon haft maximal otur och varit sjuk mycket.
Hon har inte haft en chans känna sig trygg på dagis. Det är synd om henne och jobbigt att hon är så ledsen.
Hemma är hon världens lugnaste och enklaste tjej. Nästan alltid glad och pratar massor. Så länge hon får som hon vill... (vilket hon nästan alltid får :S)

Tilda börjar verkligen bli stora tjejen och är så social att vi får skämmas över henne ibland. Hon har verkligen inga gränser och jag och Daniel har stått knallröda i ansikte ett X antal ggr pga hennes rätframhet.
Jag försöker prata med henne om det. Att människor kan bli ledsen och att man kanske inte frågar/säger vissa saker. Tilda förstår men glömmer...
Tilda har ett humör som inte är av denna värld och jag fasar för de dispyter vi ska ha i framtiden. Hon är så otroligt kaxig mot oss och vägrar ta en tillsägelse utan mothugg.

Jag har börjat att räkna... otroligt effektivt och töntigt. Men om jag skulle ge mig hän och besvara hennes tjafs så skulle vi kunna stå i år och tjafsa (oftast handlar det om sänggående, påklädning eller avslut av ej önskvärd aktivitet). 
Så jag räknar... och andas. 1,2,3(andetag),4,5,6 (andetag)osv. Sedan brukar det hela avslutas från min sida med en stinn blick och ett NU. Tilda avslutar med att räcka ut tungan med stängd mun eller göra ett pruttljud med munnen och sedan surmulet göra det hon blivit ombedd att göra.

Kvar står jag med ett dolt leende på läpparna. Hon är så otroligt hopplöst kaxig...:) Det är otroligt hur mycket man kan älska någon samtidigt som man känner att man håller på att brinna upp av ilska.

Mina viljestarka, egensinniga, underbart fantastiska änglar :D