Smärta
Orden vill inte hitta fram. Hjärnan och hjärtat kan inte förstå. Min älskade älskade Ramona har fått fång. Av en gradskala på 1-4 bedöms hon att ha grad 3.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Oron är total. Många tänk om tankar vandrar i mitt huvud men slås snabbt bort.
Min Monis kommer bli bra, massa hästar blir bra.
Närmaste veckorna kommer tillbringas i box, kanske hela sommaren :( Mitt hjärta blöder när jag ser henne ensam i stallet. Gnäggandes efter sina vänner.
Ramona världens friskaste häst är sjuk! Hon som skulle stå kvar när alla andra dött för länge sedan. Hon som skulle leva i all oändlighet. Lika pigg, galen och åsiktstark som vanligt. Hjärtat blöder...
Jag ber av hela mitt hjärta att det ska ge sig snabbt! Inom loppet av ngn dag sa veterinären MÅSTE vi se en förändring. Vad gör vi om förändringen inte kommer?
Tanken är för overklig. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Hela dagen har jag styrt upp allt. Ordnat med veterinären, fixat så det ska vara så bra för Monis som möjligt, sluppit tänka.
Nu sitter jag här och väntar på att få åka ut till henne igen. Natten är hemsk, mörk och hemsk. Klumpen i magen är permanent. Jag orkar inte tänka på något annat, inget annat är viktigt just nu.
I 11 år har hon funnits där för mig i 17 år har hon ätit gräs. Men idag helt plötsligt tål hon inte gräset. Jag kan klandra mig själv tusen gånger om. Trots att jag vet att jag har varit nogrannast av alla med min inbetning och förberedning för detta jäkla sommarbete. Hon hann inte ens börja gå ut ordentligt... Jäkla skitbete.
I 11 år har hon funnits för mig och nu står hon ensam instängd i en box med värkande fötter. Denna sommaren skulle vi bara njuta. Bara ha det bra. Bara lufsa i skogen och ägna timmar tillsammans. Första sommaren när barnen var tillräckligt stora för att kunna lämnas längre. Hon skulle få gå i sommarhagen och bara njuta sedan skulle jag pyssla med henne och lufsa.
Jag ska ta min rosa pall och bosätta mig i hennes box. Tänk om hon lägger sig inatt och inte klarar att resa sig.
Vad gör jag då? Vad gör jag då?
Jag vet inte vad jag ska skriva. Oron är total. Många tänk om tankar vandrar i mitt huvud men slås snabbt bort.
Min Monis kommer bli bra, massa hästar blir bra.
Närmaste veckorna kommer tillbringas i box, kanske hela sommaren :( Mitt hjärta blöder när jag ser henne ensam i stallet. Gnäggandes efter sina vänner.
Ramona världens friskaste häst är sjuk! Hon som skulle stå kvar när alla andra dött för länge sedan. Hon som skulle leva i all oändlighet. Lika pigg, galen och åsiktstark som vanligt. Hjärtat blöder...
Jag ber av hela mitt hjärta att det ska ge sig snabbt! Inom loppet av ngn dag sa veterinären MÅSTE vi se en förändring. Vad gör vi om förändringen inte kommer?
Tanken är för overklig. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Hela dagen har jag styrt upp allt. Ordnat med veterinären, fixat så det ska vara så bra för Monis som möjligt, sluppit tänka.
Nu sitter jag här och väntar på att få åka ut till henne igen. Natten är hemsk, mörk och hemsk. Klumpen i magen är permanent. Jag orkar inte tänka på något annat, inget annat är viktigt just nu.
I 11 år har hon funnits där för mig i 17 år har hon ätit gräs. Men idag helt plötsligt tål hon inte gräset. Jag kan klandra mig själv tusen gånger om. Trots att jag vet att jag har varit nogrannast av alla med min inbetning och förberedning för detta jäkla sommarbete. Hon hann inte ens börja gå ut ordentligt... Jäkla skitbete.
I 11 år har hon funnits för mig och nu står hon ensam instängd i en box med värkande fötter. Denna sommaren skulle vi bara njuta. Bara ha det bra. Bara lufsa i skogen och ägna timmar tillsammans. Första sommaren när barnen var tillräckligt stora för att kunna lämnas längre. Hon skulle få gå i sommarhagen och bara njuta sedan skulle jag pyssla med henne och lufsa.
Jag ska ta min rosa pall och bosätta mig i hennes box. Tänk om hon lägger sig inatt och inte klarar att resa sig.
Vad gör jag då? Vad gör jag då?
Kommentarer
Trackback
