Provar att logga på nouw. Följ mig där! http://nouw.com/vardagsnojja

Så blir allt stilla. Barnen iväg på fotbollsmatcher. Huset är tyst.
Jag sätter mig vid datorn och ska försöka plugga.
Tårarna bara kommer. Värken i magen är nästintill outhärdlig.
För en stund går jag sönder.
Det är så många runtomkring som sörjer dig. Du är så älskad! Så många som har rätt till sin sorg. Jag försöker bara överleva detta. Kan inte tänka på mina egna behov. 

Igår satt jag i din box med tårarna rinnandes. Tyst viskade jag förlåt!
Förlåt för att jag har satt ett datum, förlåt för att jag inte kan laga dig, förlåt för de gånger jag blivit frustrerad eller irriterad på dig.
Förlåt för att jag inte räcker till!

Du sänkte ditt huvud och höll det försiktigt vid mig. Försiktigt satte du mulen vid min kind och blåste varm luft.
Hur ska jag kunna leva utan dig?

Så många gånger som du burit mig, så många gånger som du visat vägen. Du är inte min bebis, du är inte min vän. Du är min ledsagare och själsfrände.

När jag hämtade dig på Åby och vi landade hemma på Hagby lovade jag dig att du aldrig skulle behöva byta hem igen.
Vägen har varit krokig, utmanande och bitvis kämpig men vi höll ihop. Så många hinder och rädslor vi arbetat bort. Så mycket förtroende och tillit som vi byggt upp. Vi höll ihop och vi har kämpat för varandra.

Det finns inget jag känner att jag missat eller borde gjort. Jag vet att tiden är inne. Men tårarna bara rinner. För en stund går jag sönder.

Pratar med folk och är förnuftig. 

Vet att de andra tycker jag gör rätt. Vet att du har det jobbigt med din kropp. 

Säger att det blir bra. Känner mig stark tills jag bryter ihop. 

Men sanningen är att jag kommer hata att inte mötas av dig 😢😢

Jag vill utnyttja de sista sommarveckorna och se till att de får göra något roligt. 

Likadant sitter jag och surfar ikväll. 

Besviken på att inte hitta något bra tittar jag ut och undrar vad resten av familjen gör. 

Nere vid bryggan lyser det. I skenet av oljelampan sitter Daniel och Linn och täljer. 

Där inser jag hur fel jag har och hur rätt Daniel är. 

I det ögonblicket, den stunden skapar han de bästa minnena med vår dotter. 

Närvaron, lugnet och stunden tillsammans. Det gav henne långt mer än vad 100 besök på skara sommarland någonsin kan ge. 

Efter en helg på landet i annan miljö, annat tempo återvända jag hem. 

Tillbaka till stallet för första gången utan Er. I början kändes allt som vanligt. 

Som att jag i vanlig ordning skulle hämta in tanterna. Jag mockade ur hennes Box och önskade att jag fick göra så varje dag resten av mitt liv. 

Regnet öste ner och Ramona väntade ute i hagen. När hon hörde min röst kom hon gnäggandes i full trav, först! 

Hon som alltid kommit bakom dig. Hennes bästa vän. 

Vi skyndade in i stallet och värmde oss med ett täcke. Det var så tyst och ensamt! 

Vi borsta, promenera och beta. Allt i vanlig ordning. 

Jag försökte stänga av, bara köra på. 

Men när jag står där med öppen dörr borstandes på min älskade häst stannar tiden. Ramona stannar tiden. 

Luften blir tung och saknaden så total. 

Då smyger Ramona upp precis brevid mig och lutar försiktigt sitt huvud mot mitt bröst. 

Hon saknar och sörjer också! 

Vi står där stilla och förmedlar våra tankar till varann. För tillfället finns ingenting annat. Vi två- samma tanke- samma hjärta! 

Jag hör henne och jag känner hur hon finns där för mig. Hur jag finns där för henne. 

Min fina fina häst. Allt är inte som vanligt  och kommer aldrig mer bli. 

Men mitt i sorgen står vi ihop.

Mitt i allt bär du mig som så många gånger förr. 

Jag älskar dig för evigt! ❤️

Känslorna är avstängda och tankarna tomma. 

Jag vågar inte tänka vad detta innebär, hur ont det gör, hur ensamt det är för min älskade älskade vän. 

Hon var den vackraste och stoltaste av alla världar. En svart skönhet som alltid höll huvudet högt. 

Med bestämda, energiska steg mötte hon livet. Och med bestämda, energiska steg gick hon sitt sista möte tillmötes. 

Hon utstråla styrka och fick in i det sista känna sig stark. Slippa känna sig nerputtad i rang, slippa känna sig orkeslös, slippa känna sig svag. 

Min bild av henne i morgonljuset sitter för evigt fastetsat. Stark, vacker och fri. Betandes utan täcke och bara njöt av stunden. 

På hennes rygg bär hon sin älskade och  tålmodigaste matte. 

Hon som aldrig gav upp, hon som alltid fanns vid hennes sida. Hon som klarade av att ta beslutet för hennes skull. 

För att hon skulle slippa lida. 

Nu är sorgen total för min vän. Hålet är som djupast, saknaden som störst. 

En bit av hennes hjärta kommer alltid ha försvunnit med hennes älskade svarta vackra häst. 

Tack för allt du gav oss! Tack för att vi fått vara en del av ditt liv. 

Du är för alltid saknad ❤️ 

Vila i frid älskade älskade vän! 

Och där är jag nu. 

Har startat min träning. 

Inser själv att jag har varken råd eller tid med ett gymkort. 

Jag vill inte lämna Lova mer och jag vill inte ta av Monis tid. 

Därför kör jag ett eget hemmaplock. 

Startat 100 armhävningar på 30 dagar, plankan 1 min varje dag och 150 squats på 30 dagar. 

Jag är helt ostrukturerad men känner att jag inte kommer orka göra mer varje dag. Dessa övningar kan jag göra m Lova sittandes framför mig och de går relativt snabbt. 

Idag sprang jag 5 km. Promenera lite och jogga lugnt. Rundan tog 36 min. Sååå nöjd med mig själv. Att jag orkade 😊 

Målet m löpningen blir 1 mil innan Lova fyller 1 år. 

Utöver detta tänker jag på maten och får slåss mot mina matbegär konstant. 

Jag rider dessutom ordentligt och ser till att inte bara åka häst utan göra saker som tränar min kropp. 

Jag hoppas detta ger resultat. 

Vi började som varandras motvikter men ju fler år som gått desto mer har vi vuxit samman. 

Det finns bara en som känner mig utan och innan. Som vet alla de mindre stolta stunderna som jag haft och delat alla de lyckliga. 

Du är den jag ringer först och du är den som känner mig bäst. 

Vi kan bara vara en hel dag m barnen sedan en hel kväll i stallet utan att egentligen orka prata eller träffa någon. Bara vara och ändå känna att det varit underbart med varandras sällskap. 

Vi pratar med varandra via telefon, sms, IRL flera gånger än jag ens vågar skriva här. Och ändå har vi mer att berätta. 

Det finns ingenting som vi inte berättar för varandra och det jag säger om dig vet du redan sedan innan och likadant åt andra hållet. 

Jag är fortfarande förvånad att folk tror att de skulle få ett annat svar från mig än från dig. 

Att de ens kan tro att något jag gör skulle ske bakom din rygg. 

För mig är det så naturligt att våra band är så starka att alla runtomkring borde känna det. 

Men jag inser ju längre tiden går att vår vänskap är unik. Det är få som i vuxen ålder har en vän som är lika viktig som ens egen familj. 

Vi har burit varandra genom de tyngsta stunderna, ringt varandra i förtvivlan mitt i natten, delat tusen galna och dumma upptåg. 

Oavsett vilka stormar som blåst runtomkring oss, vilka människor vi integrerar med, vilka intriger som råder håller vi ihop. Allt som sägs har vi redan pratat tusen ggr med varann. 

Jag tänker ibland på om något skulle hända dig. Det skulle vara värsta tänkbara. Vem skulle då bära mig genom sorgen? Vem skulle då stå vid min sida? 

Jag är så tacksam att vi har varandra och människor runtomkring oss byts ut men vi står alltid kvar vid varandras sida.

Min allra bästa bästa vän ❤️

Linn ritade en teckning igår. 

Den är så talande hur vår familj upplevs av henne. 

Jag och Lova som ständigt vill vara i min famn. 

Linn, Matilda och Pappa ihop. Och sen Mejja stor och väldigt väsentlig i hennes liv. 

Det som gjorde mig gladast är att hon satt varsin prinsesskrona på hennes och  Matildas huvud. 

Då vet hon att de är våra juveler även om lillasyster tar en stor plats ❤️

"Woho idag har de blått. Nu är alla könsbundna hinder röjda ur vägen." 

Det retar mig när stolta föräldrar lägger ut bilder eller kommentarer på sina pojkar i rosa eller klänning. Det retar mig att de är så stolta över detta och tror att de brutit någon könsklyfta pga detta. 

Det retar mig när föräldrar inte sätter på sina flickor något sött och flickigt och när de tror att detta gör skillnad. 

Det retar mig att inneföräldrar och duktiga föräldrar bara har kläder i svart, grått, brunt, rött, gult och oranget. 

Vad fasiken ska det göra för skillnad? Det är bara färger. 

Mina flickor har alla färger i sina garderober och alla typer av kläder. 

Vi klär oss i det vi gillar. PUNKT! 

Jag avskyr när barn blir förbjudna att bära vissa kläder eller färger bara för att inte stämplas. 

Lär era barn att bli starka trygga individer som vet sina rättigheter. Som tar för sig av det de vill göra oavsett vad de väljer att ha på sig. 

Jag är medveten om att samhället har stora brister när det gäller genustänk. Att tjejer utsätts för saker för att en del anser att de är ett svagare kön. Men även att killar tvingas leva upp till vissa förväntningar för att de ska vara starka. 

Jag tycker också att detta är ett problem. Däremot blir jag livrädd när vi tittar på ytan och inte på individerna. 

När vi sätter upp förbud för våra barn bara för att vara "medvetna". 

Jag anser att vi i allra möjligaste mån ska möta våra barn och deras behov utifrån de personer de är. Så att varje människa på vår jord ska veta att de duger oavsett personlighet. 

Alla ska ha en självklar plats i vårt samhälle och ingen ska bli hindrad pga sitt kön, samhällsklass, etnicitet eller religion. 

Låt livet vara färgglatt! 

Och idag snörade jag på mig löparskorna. Första gången sen långt innan graviditeten. 

En krasslig ledsen tjej botar man med chips, glass, saft och pussel. 

När glädjen började komma tillbaka sjönk temperaturen med 1,5 grad. 

Glöm aldrig att vårda själen i första hand ❤️