Jag försökte förmedla smärtan och saknaden av att mista sin vän efter att levt hela sitt liv tillsammans. Danne lyssna lite halvt och när jag blir mer och mer intensiv i att förklara hur tragiskt det verkligen är lyfter han blicken och säger: - Jag kan faktiskt inte förstå. 

Och då inser jag att hur mycket jag än försöker så kommer han aldrig förstå. 

Han kommer aldrig förstå att djuren inte är en hobby, en livsstil eller ett intresse. 

Han kommer aldrig förstå att oavsett hur mycket pengar, tid eller slit de kostar så kommer jag aldrig kunna leva utan dem. 

Jag tror att ibland tror han att han kan dra gränser att dessa djur som vi har är ok men efter dessa blir det inga fler. 

Han påminner mig ofta om hur mycket de kostar och vad vi skulle kunna gjort istället. 

Jag känner nu att jag har fört honom bakom ljuset. Att jag låtit honom tro att detta är en del av mitt liv när det i själva verket är en del av mig. En del av hela min personlighet. 

Oavsett min familj så kommer de aldrig vara tillräckliga. Jag vet, det är förbjudet att säga när man har 3 underbara barn. 

När jag var 7 år flyttade det in en strävhårigdvärgtaxvalp i vår familj. Lilleman hette han och var den sötaste hund jag någonsin sett. Jag pratade med min fröken varje dag om allt min hund gjorde och jag älskade att vara med honom. 

När jag var 15 år dog min pappa. Efter en tids sjukdom blev han hastigt sämre och somnade in. 

Jag var i chock och mitt i en ålder då det mesta var ostabilt. Därför låste jag mina känslor och stängde ute verkligheten så mycket jag orkade. 

Mina tårar fastnade och jag gjorde allt för att hålla alla jag älskade på så långt avstånd som möjligt. Alla utom Lilleman. 

Jag kan ärligt säga att utan honom är jag tveksam om jag hade funnits idag. 

Jag vet inte hur jag ska förklara för Danne hur det känns när livet är hemskt och du gömmer dig i hörnan i boxen och gråter tyst och stilla. 

Hur det känns när en varm mule blåser varm luft på ditt huvud och din ponny står i timmar alldeles stilla tätt tätt intill dig tills du äntligen kan andas igen. 

Eller hur pälsen på din hund är blöt av tårar som ingen annan får se. 

Kvällen när min pappa dog flydde jag hem till Lilleman och samma helg flydde jag ut till stallet där min skötarponny bodde. 

Jag mockade, borstade och red. Jag berättade inte för någon om vad som skett. 

Min mamma ringde till den stallansvariga men hon var klok. Hon lät livet i stallet vara som vanligt och hon sa aldrig något om att jag satt i timmar i hagen på en sten och grät eller att jag drog mig undan de andra och gömde mig i boxen. 

Jag fick inga förmåner utan jag fick jobba på som vanligt. Hon lät mig få ha en frizon i stallet och där lärde jag mig att djur inte är som vi. 

De behöver ingen anledning till att trösta och de vill inte att du ska prata för att förstå. 

För varje rykttag och för varje ridtur blev livet värt att leva igen. 

Djur är inte min hobby de är min livlina. De är luften i mina lungor. 

De läker mina sår som ingen annan ser. 

Jag ska inte slumra till med Lillan och sedan värma en matlåda åt dem i panik. 

Jag ska inte tjata på dem att skynda sig och jag ska inte hämta dem när det passar mig. 

Jag ska inte låta Lillan få vänta tills hon blir ledsen och inte missa när hon greppar en leksak eller skiner upp som en sol. 

Jag ska inte be dem vara tysta när Lillan sover och jag ska inte låta dem titta på TV för att få lugn och ro. 

Jag ska inte lämna dem med pyjamas under jackan och inte hämta dem i samma tröja som jag haft hela veckan. 

Jag ska natta dem med sagor, pratstund och massa kramar. Jag ska pyssla med dem och göra sånt de tycker är roligt. 

Jag ska servera dem varm hemlagad färsk mat och jag ska lyssna på allt de vill säga. 

Imorgon ska jag städa huset, vika tvätten, fixa mina ögonbryn och kanske tom sminka mig... Kanske i alla fall. 

Imorgon ska jag vara en bra mamma. 

Idag var en sån dag när jag kände att jisses jag orkar inte med. 

Lillan hade en kämpig dag och jag lyckades inte klura ut vad som var fel så hon har skrikit av ilska 😞 

Linn sätter sig på tvären och när jag blir irriterad skuldbelägger hon sig själv och säger Jag ska vara snäll! 

Men hon är ju snäll världens snällaste. Jag pratade med henne idag om hur man är när man är snäll. Får du bli arg om du är snäll? Får du säga ifrån om du är snäll? Hon hade väldigt bra koll om vilka rättigheter hon har och det var skönt att höra. 

Jag förklara att om jag säger åt henne är det för att ibland väntar folk på oss och de kan bli ledsna om de får vänta för länge. De kanske har tider att passa till annat och känner sig oviktiga om vi ej kommer i tid. 

Hon förstår och vet alltid saker sen länge. 

Den knepigaste frågan var kan man vara för snäll? 

Vi prata länge om det då snäll alltid är något bra för Linn men i min värld kan en för snäll människa bli överkörd. 

Du måste kunna säga ifrån men vad du än ska säga måste det sägas med kärlek ❤️

Linn hade dans idag. Första gången. Då ska föräldern vara med vilket jag var och Lova och Matilda 😳 

Lova vägra samarbeta så jag fick gå ut och Tilda fick agera stöd till Linn. 

Linn vill inte fortsätta och jag vet precis varför. 

Hon ville ha mig där och återigen tog Lova mig. När inte mitt stöd fanns där blev hon osäker och situationen kändes inte rolig 😢. 

Det var trångt och supermycket folk och Lova skrek konstant. Jag blev vresig och stressad och en usel mamma. 

Hemma fick jag knappt ihop maten och Tilda som såg fram emot tjejmys fick sitta ensam m chipspåsen i soffan. Linn fick migrän och jag fastna med en supertrött Lova i sovrummet som vägra somna. 

Så idag kände jag att det blev för mycket. Idag kände jag att jag inte klarade av mitt föräldraskap. 

Vilken himla tur att jag får en ny chans imorgon igen ❤️

Tilda min äldsta är en riktig spelevink som älskar att leka. Ett socialt proffs som fyller sina dagar med kompisar. Hon är morgontrött och tar gärna sovmorgon. På kvällen innan hon somnar säger hon ALLTID Godnatt jag älskar Er. 

Hon är ambitiös och vill alltid göra sitt bästa. Vara oss till lags och går gärna hem direkt från skolan för att hon saknar sina systrar och oss så mycket. 

Linn min mellantjej har en vilja av stål. Hon gillar inte förändringar utan tar gärna tid på sig när något nytt händer. 

Hon är en riktig mammagris och när hon ska sova lindar hon alltid armarna runt min hals och viskar Jag älskar dig oändligt mycket. 

Hon har en kämparglöd få förunnat och värnar om varje djurs rätt att vara lycklig. 

Den lilla med de bruna ögonen som följer mig var jag än går. Som skiner upp som en sol när vi pratar och busar med henne. 

Hon vill vara nära och gnugga panna mot panna när hon ska somna.

Jag förstår att du har bråttom ibland och att dina tankar är iväg på annat när du kör hem efter en jobbig arbetsdag. Du kanske har jobbat sent eller fortfarande jobbar. 

När jag kör hem från stallet på en krokig snöbelagd väg så kör jag inte långsamt för att reta dig. 

Du kanske inte vet att längs denna väg ligger en ridskola med barn och en ridslinga där du behöver rida över vägen 2 ggr.

Vägen lutar lite vilket gör att du hasar om den är för isig och du kör för snabbt. 

Jag vill komma hem till min familj igen. De behöver mig! 

Och jag vill att du och de andra som rör sig i trafiken också får komma hem oskadda. 

Därför snälla bli inte irriterad och kör i baken på min bil. 

Blinka inte med helljusen och försök köra om. 

Vägen är alldeles för krokig och mötande bilar genar gärna över körfälten för att slippa sänka farten. 

Jag tappar fokus på min körning och jag har inte råd att inte komma hem. 

Min lilla väntar på mat och de andra vill alltid säga Gonatt innan de somnar. 

Låt oss vara rädda om varandra i trafiken och lära oss att behärska våra temperament.

I bilarna runtomkring sitter det inte idioter utan mammor, pappor, systrar, bröder, barn, mormödrar osv. 

Snälla en vädjan låt oss alla kunna finnas för dem vi älskar ❤️

En gång i tiden hade jag en underbar valack. Han var bara 4 år och vi kämpade ihop några år innan jag blev tvungen att se att hans kropp inte orkade med. 

Ikväll när jag prata med en vän gick jag in och tittade på hans sportdata. 

Jag brukar göra så när sorgen tränger sig på. Där står mitt namn som ägare och på något sätt känns han nära. 

Men för första gången upptäckte jag något otroligt. 

Viggo hade exakt samma födelsedatum som min äldsta dotter. 

Även om sorgen finns där så blev jag lycklig över detta. 

Det känns som att han på något sätt finns med i henne nu. Som ett tecken i min sorg att han är närvarande. 

Fina fina häst, jag längtar tills den dag vi ses igen ❤️ 

Dessa små mirakel är helt fantastiska och när Lova drar på smilbanden och ögonen glittrar stannar tiden. 

Jag älskar tom deras behov av mig, att få finnas till och ge allt av mig själv. Många känner en frustration över det egna jaget, att inte få sova och att bli styrd av någon annan. 

Jag älskar tom det. Bebistiden är så närvarande och så rätt.

Med första barnet var jag så ivrig att hon skulle utvecklas att jag glömde njuta av nuet. Oron var ständigt där. Gör jag rätt. Utvecklas hon som hon ska? 

Jag vaktade på henne och ogillade att dela med mig henne till andra. 

Med andra barnet flöt allt på och jag hade stenkoll på sömn och mat. Henne behövde jag aldrig vakta på för hon släppte aldrig mig. 

Men livet blev nytt med att samspela mellan två barn. Jag kämpade mig blodig att båda skulle ha det bästa och när tvåan sov pysslade jag och åkte pulka med ettan. 

Jag hade fullt sjå att finnas 100% för båda. Dagarna var proppade med badbesök, utflykter, öppna förskola osv. 

Så kom nu lilla trean. All min prestige är borta. Eftersom de andra är lite äldre är det som att börja om igen. 

Men jag älskar varje liten bit av det. Jag älskar att fastna i flera timmar med Lillan och bara "prata" med henne. 

Att ligga på golvet och mysa med henne. 

Och för varje minut hon blir äldre saknar jag den minut som varit. Jag vill insupa varje lite bebissekund.

Det finns så många föräldrar som lever för sina barn och tänk så rätt de gör. För denna "tuffa" småbarnstid går snabbt över och lämnar spår av saknad. 

Denna gång är så mycket bättre. Jag är inte skärrad, inte orolig och inte vaktig. 

Jag bara flyter med och har genom åren lärt mig lita på deras egen kapacitet. 

Hon kommer säga till om något inte känns bra. Och ingen i min närhet kommer skada min baby oavsett om de delar mina åsikter eller inte.

En annan härlig sida som trebarnsmamma är att jag kan säga ifrån om det är något som känns fel. Jag kan säga ifrån och folk respekterar det. 

Tydligen har jag nu så mycket kunskap att jag vet vad jag pratar om. 

Det är lustigt eftersom jag aldrig känt mig så färsk och nybliven som nu. 

Ett barn är omvälvande, två barn är fantastiskt komplett men tre barn det är mäktigt! 

Det finns en anledning att smileyshjärtat innehåller en 3:a ❤️

Uppfostran har alltid varit viktig och hon har väglett oss genom det sociala samspelet med bravur. Det har varit en trygghet för mig att veta hur jag ska uppföra mig i olika sammanhang. 

Men ändå trots den kunskapen väljer jag att emellanåt gå emot strömmen. 

Jag försöker att alltid vara trevlig mot folk men jag tar ingen skit. Oavsett ålder har man inte rätt att trampa på andra. 

Jag köper inte saker bara för att någon har högre "rang" än mig. Utan jag ifrågasätter och forcerar folk att visa att de har belägg om jag tycker något är tveksamt.

Jag vet att detta skapar en del irritationer. Särskilt när det kommer till doktorer, lärare och veterinärer. 

Jag vet inte hur många gånger som jag har mött en slapp doktor el veterinär som försöker vifta bort mina barns eller djurs sjukdomar. 

Jag märker hur dålig respekt de har innan jag bemöter dem med kraft och motstånd. Hur de plötsligt kan vända och börja jobba på riktigt när de märker att jag inte kommer ge mig. 

Vad är det för fel på samhället att det ska behöva vara så här? Och vem slåss för dem som inte slåss för sig själva? 

Det är alldeles för lätt att köra över någon som inte gör sig hörd. Alldeles för lätt att tro att man vunnit för att motparten inte basunerar ut sin åsikt. 

Men om vi stannar upp och försöker tänka på vad vi orsakar den andra. Känns vinsten verkligen som en vinst då när någon blivit sårad? När någon känner sig bortglömd och trampad på? 

I vårt samhälle finns det ett fåtal människor som hela tiden gör bra saker utan att säga ett knyst. Utan att hävda sig själv. Dessa människor är guldkorna. 

Guldkorna som glimmar bland all jord.  Om vi inte stannar upp kommer vi inte hitta dessa. 

Då kommer vi bara köra på och trycka ner dem i jorden. 

I oktober bytte Ramona stall. Vilket innebar en extrem vånda för mig. Jag älskade vårt gamla stall men med Lova påväg blev det inte hållbart. 

Jag är så tacksam att det blev så bra. Det är så fantastiskt fint folk som varje dag tar in och ut min lilla häst. Som varje dag ser henne och ger henne en stund av kärlek. 

Aldrig har en negativ kommentar fällts att min tid är begränsad m 3 små. Och alltid ser de till att jag tryggt kan koppla av att hon har det bra. 

Dessa två är riktiga guldkorn som förtjänar all respekt. De viger sina liv åt att våra hästar ska må bra. 

Varje dag tror jag att de också möter stressade människor som glömmer bort deras insats. Människor som tappat känslan för andra. 

Därför lär jag inte mina barn att visa respekt för de som är äldre. Utan jag lär dem att visa respekt för dem som förtjänar respekt.

De behöver inte göra sin röst hörd men de ska veta att det alltid är okej att säga ifrån.

Respekt sitter inte i ålder och auktoritet utan i hjärta och själ.