Jag och Daniel är ansvarsfulla och väluppfostrade människor. Detta medför att vi lägger stor vikt i att våra barn ska vara likadana. Vi är båda medvetna hur vi vill ha det och struktur är viktigt. Så viktigt att vi ibland glömmer att våra barn är barn. Att vi ofta kräver mer av dem än vad de är villiga att ge. 

Vi gör inte detta för att de ska fylla våra behov utanför att vi tror på dem. Vi vet vilken fantastisk kapacitet de besitter. Och vi vet att de är duktiga, skötsamma och ansvarsfulla. 

Men ibland blir påminnelserna och tjatet kring uppfostran som en ond cirkel. Vi kan hitta utveckling och förbättring i allt och tillslut gör vi inget annat än fostrar. 

Just nu med hjälp av lite sömnbrist har vi fastnat där. Frustrationen av att inte alltid orka gör att vi kräver mer av dem än vad de är redo att ge. 

Vi är så upptagna med att anse att de ska respektera oss så vi glömmer att respektera dem. 

Det är lätt att säga att Linn är påverkad av sin lillasyster. Att hon sätter sig på tvären, får utbrott pga avundsjuka på Lova. 

Men om sanningen ska fram så påverkas vi vuxna mest. Att få ihop familjen med nya förutsättningar. 

Det är VI inte Lova som påverkar Linn. Hon älskar sin lillasyster men hon kan inte förstå varför vi ändrats. Det är inget hon bör förstå heller. Men däremot vi. Vi måste ta ansvar för hennes tillvaro och förstå att hennes agerande är ett rop på en bekräftelse att hennes roll är oförändrad. Hon är fortfarande vår älskade, viktiga busunge. Det är de båda. 

Vi håller på att skapa vårt hem till en plats där våra äldsta döttrar har det tufft. Där de inte vill vara... 

Därför har jag nu satt stjärnor på vår tröskel. För att vårt hem ska vara en stjärnplats. En plats där våra barn alltid ska respekteras, vara våra stjärnor som är viktigast av allt. I vårt hem ska de alltid känna sig älskade och det ska vara en plats där de kan koppla av. Där kraven från utsidan får stanna på utsidan. Här är de accepterade och bäst precis som de är. 

Med ny visdom och insikt!