Det kan kallas naivt att stöta bort hemska saker men jag kallar det för självbevarelsedrift. 

Jag vet att djur plågas, att våldtäkter sker och att det finns rasism i olika skalor. Men jag vill ändå inte se mänsklighetens kalla själ. Jag vill gärna tro att det finns hopp och att människor ändå är goda. Att vi ändå sträcker fram en hjälpande hand när någon är i nöd oavsett hudfärg, kön, läggning eller åsikter. 

Jag tycker att det är bra att folk står upp för rättigheter men jag blir så illa till mods över de som kallt försvarar en våldtäkt, djurplågeri eller rasistiska åsikter. 

För min egen del kan jag hantera att folk föredrar en annan hårfärg eller hudfärg än min. Det är så livet är, det är inte roligt men så är det. Men när jag tänker på mina flickor blir jag mörkrädd. 

Senast igår läste jag om en person som jag känt länge som propagerade för svenska traditioner och ville se fler lintottar. Detta var ingen åsikt som jag ville veta. Det är inte hela världen men det berörde mig, sårade mig. 

Jag vill också bevara våra traditioner och jag vill också att samhället ska fungera för oss som bor här. Men några lintottar kommer inte jag bidra med och hur ska de med dessa åsikter veta att 

mina barn är fostrade precis som deras. Att mina barn också ska bära de svenska traditionerna vidare och också har rätt till detta land precis lika mycket som deras barn trots att mina barn har brunt hår och bruna ögon. 

Viktigast av allt hur ska jag kunna få mina barn att förstå detta när dessa personer finns? 

Därför orkar jag inte scrolla i min newsfeed och se bilder av plågade djur, propaganda för negerbollens bevarande eller kampanjer för att kvinnor ska få vara kvinnor utan att våldtas. 

Skrivna ord är så lätta att slänga ur sig i luften i skyddet bakom sin skärm. Utan att se sårade blickar eller tänka vad det kan innebära för andra levande varelser. 

Jag jobbar dagligen med värdegrunden. Jag lär våra barn att visa respekt mot andra oavsett kön, etnicitet, läggning eller person. 

Jag lär dem att klappa istället för att slå, att alla får vara med och glädjen i att göra saker ihop. 

Var tar värdegrunden vägen i samhället sen? 

Det är lätt att ursäkta sig med att man gillar djur men... Eller att man inte är rasist men... 

I mitt arbete finns inte något sådant! Jag kan inte ursäkta mig med att jag gillar barn men... Om ursäkten finns där har något redan gått fel. 

Så adjö kära Facebook det var roligt i cyberrymden men det är roligare här hemma med min familj med kärlek och omtanke utan upprörda känslor över människors oförstånd. 

Jag kämpar på med mina ekologiska val, värnande om djur och att skapa en bättre medmänskligare generation.