Just nu är du mitt dåliga samvete. Du är den som jag inte hinner med. Planerna om att tillbringa dagen i stallet med flickorna sprack. Tilda fick hög feber och helgen fick ändra riktning.
Lilla snälla hästen :( Med kloka ögon tittar du förstående på mig.
Mitt hjärta värker. Om jag bara kunde trolla fram mer tid.
Jag har fått inse att jag i första hand tvingas att agera mamma och att balansera det med resten av livet är tungt!

Älskade älskade barn.
Om jag bara visste att jag kan garantera att all din oro och ängslan aldrig kommer slå in.
Du tittar på mig med stora ängsliga ögon och säger: - Mamma tänk om jag blir ensam när jag blir stor? Om jag inte hittar någon som vill ha mig?

Min försäkran att vi alltid kommer finnas här för dig räcker inte till. Du är låångt klokare än vi någonsin kan förstå.
Du kräver ärliga svar, inga tafatta försök att lugna.
Jag ser dig i ögonen och säger bestämt att du inte kommer bli ensam. Du säger:- Det kan inte du veta.

Hur ska jag kunna förklara för dig att ibland känner man sig ensam fast man är omgiven av vänner och familj? Att ibland hittar man ingen att dela sitt liv med? Att ibland händer saker som kan ta dina nära ifrån dig?

Jag kan inte förklara det och därför samlar jag all min mammakrafft. Tittar dig i ögonen och säger:- Jo det vet jag för att jag är din mamma.

Du börjar förstå att livet är något större och det skrämmer dig. Du är rädd för tjuvar, för att det ska börja brinna och att det ska hända oss något.
Det börjar bli dags att släppa taget och det skrämmer dig.

Men älskade älskade barn jag lovar dig att jag kommer stå bakom dig när du prövar dina vingar. Och jag kommer inte släppa taget förrän du är redo att flyga.