Nu är våra vinterhagar stängda och min största vånda börjar. Sommarbetet!
Med en häst som är känslig mot gräs (läs fång) är sommaren ett evigt pysslande och avvägande.
Råden och åsikterna är många och tänk om det vore så enkelt att det fanns en universallösning på problemet.

Jag kan försäkra att jag läst det mesta om fång allt från personliga åsikter, veterinärers utlåtande, forskning från SLU osv.
Jag kan allt om kort stressat gräs, dåliga soliga dagar, kraftigt bete, inbetning och fruktaner. Vilka foder som innehåller socker. Vilka som har snabb upptagna sockerarter resp långsamma.
Många utanför kan också mycket. En del med förlegad kunskap, en del med ny forskning, en del med teoretisk kunskap och en del med egen erfarenhet.
Åsikterna är många och som orolig fångägare vacklar man fram och tillbaka.
Men sanningen är den att jag och Monis har campat i 14 år. Fång skulle vara så enkelt om det bara fanns en lösning rakt upp och ner för alla hästar. Om det bara fanns en orsak.
Men tyvärr är det inte så. Jag måste lita på att jag känner min häst och lita på mina instinkter.
Jag kan inte bara enkelt sätta henne i en sandhage för jag måste ta hänsyn till hennes välmående. Visst skulle hon klara somrarna i sjukruta och box men inte lycklig.
Man gör inte enkla lösningar för sig själv när det gäller sjuka familjemedlemmar. Man gör allt för att deras liv ska kännas så normalt som möjligt så de fortfarande ska vara lyckliga. Så deras liv fortfarande ska vara värdiga.
Man kan vara rädd men man måste ändå ta risker för att vinna.
Det finns tusen råd för fång men jag brottas inte bara med det. Jag brottas med Monis vikt, hålla magen i harmoni, hennes hunger men framför allt att hon ska vara lycklig oavsett årstid.
Därför tackar jag för alla råd men hoppas nu att de avtar. Detta är min och Monis resa så som det alltid varit och jag kan försäkra Er att jag bara tänker på hennes bästa! För hon är allt för mig!!!

Minns ni känslan när man var liten och fick somna på soffan?
Tunga ögonlock som tillslut faller ihop. Sakta glider man bort från alla röster och ljud.
Kanske vaknade man till när man blev buren och omstoppad i sängen men ögonen öppnades inte. En svag smekning över pannan och sedan sov man fridfullt vidare.
Minns ni?

Vi har en fnurra på tråden jag och lilla hästen.
Vad jag än hittar på blir det fel och säckar med frustration. Vi jobbar åt totalt olika håll.
Dagens övning gav ett brutet revben istället för spricka.
Varför kan hon inte bara för en endaste gång vara lite foglig? Antagligen tycker hon likadant om mig.
Till Onsdag ska jag avstå ridningen sedan ska jag rida, rida och åter rida!! Jag ska rida tills en orkan kan storma under hennes hovar och jag sitter kvar ändå!
Skam den som ger sig!!!

Förlåt lilla snälla häst att jag blev så arg på dig när JAG ramlade av igår.
Tyvärr verkar det som att jag besitter samma humör som mina döttrar. När det inte går min väg blir jag tjurig och rasande.
Anklagande skyllde jag på dig och ärligt så var du lite osjysst. Men ännu ärligare så klantade jag mig som red utan sadel och tappa balansen.
Men glatt ovetande mumsa du gräs i hagen efteråt.
Jag däremot vaknade med jordens nackspärr och spenderade dagen på akuten. Fastlåst i en nackkrage och order att ligga blixtstilla på en brits i 7 h.
En rejält sträckt vänster nackmuskeln och sprucket revben blev dagens skörd.
Ridförbud 2 veckor framåt så nacke och revben hinner läkas.
Förlåt lilla häst att jag blev arg men nu får faktiskt du också säga förlåt!

I helgen har vårt hus stått tomt.

Danne har roat sig med några kompisar i Rättvik och jag och tjejerna passade på att åka till min kompis Helena.
Hon har en gård i Skinnskatteberg med fokus på främst hästar.(www.losatyglar.se) Sedan bor det två hundar och en katt där också.

Hon är ganska nyinflyttad där och efter att haft henne i Skåne tidigare är det härligt att ha henne lite närmare.
Jag och flickorna har ätit gott, pysslat med hästarna, tittat på bäverhyddor, och slappat.
Flickorna red också på Helenas lilla gotlandsruss, Tingeling. Bedårande och en pigg liten dam som bara vill göra rätt.
Tilda älskade henne och klarade av sin första avramling i helgen. Tårar till trots satt hon upp snabbt igen och var mycket mån om att Tingis skulle få extra godis efteråt så hon inte skulle bli ledsen.
Med gråten i halsen förkunna hon högt att nu är det bara 99 ggr kvar innan hon blir en bra ryttare.