Nu har det äntligen börjat att hända lite saker här hemma. I helgen blev Linns rum färdigt och det blev fantastiskt fint. Vi är så nöjda och lillan somnade sött i sin spjälsäng.
Vi valde en tapet från Sandberg, Kasper och Saga. Sååå fin men dyr. Men det är det värt.

Det som hänt här hemma är att det har blivit tre rum på övervåningen istället för två. Eftersom hela huset har varit prydd med strukturtapet så har Daniel verkligen fått kämpa för släta väggar. Vår räddning heter renoveringsgips. Tack vare den behöver inte Danne slita ut sig totalt. Men jobb är det...

På utsidan så har det kommit upp ett staket på framsidan och uteplasten har målats. Blev helt klart ett lyft. Lite blommor har planterats i rabatten.

I övrigt så har Linn börjat på dagis. Hon hade en tre dagars inskolning som gick toppen. Men från första dagen Danne lämnade henne så har hon ylat. Hon vill inte vara där utan oss.
Småsyskon har ett sådant försprång när det gäller dagismiljön säger de... Men som vanligt är Linn undantaget som bekräftar regeln.
Hon är hemskt envis och halva grejen att hon gråter tror jag är för att hon är uppriktigt förbannad. Har hon väl bestämt sig för något kan hon yla till förbannelse. Jobbigt är det ändå och jag är glad att jag sluppit lämna henne.
Men hon hann knappt börja innan hon blev sjuk. Så nu börjar det eviga pusslandet med att VAB:a.
Imorgon är det Daniels första dag på jobbet och jag har en del som jag MÅSTE göra.

Det passar aldrig bra att VAB:a men vad gör man??

Lilla kära Pepsi har gått över regnbågsbron....

 
REGNBÅGSBRON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I förrgår kom han fram glatt till gallret när vi lockade på honom. Dag som natt pallrade han sig alltid upp och kom och hälsa. Tilda pyssla med honom. Plocka klöverblommor och gräs. Lät han klättra runt i sin bokhylla och pratade med honom. Men igår kom han inte fram utan satt kvar i ena hörnet av buren. Vi tog ut honom och han låg i våra händer. Lite kvidande och hade ont. Livet rann ur honom medan Tildas stora tårar droppade ner på honom.

Han har varit så snäll sa Tilda gång på gång. Jag vill inte att han ska dö. Lilla gumman. Det skar i våra hjärtan och det är så tomt utan honom. Vi saknar honom så oändligt. Lilla snälla Pepsi.

Tilda grät hela kvällen men tillslut sa hon att hon var redo att begrava honom. Då gick hon och Daniel ut i skogen med honom. Sedan när hon kom tillbaka var hon vid bättre mod och idag har hon accepterat att han är borta.

Tänk om man själv hade samma förmåga att sörja och sedan gå vidare. Tildas stora ärliga tårar går inte att beskriva i ord. De bara rann ner för hennes kinder i en ström medan hon satt på sin lilla stol vid Pepsis bur. Men att sedan känna att man är klar och verkligen är det är makalöst.

Barn är beundransvärda på många sätt och vår stora tjej är otroligt fantastiskt klok.